trettonbikten augusti.

Det är den trettonde igen, ditt och mitt prata av sig-datum. Datumet då den här bloggen visar sin allra finaste hålla handen-approach och frågar hur mår du? Har du missat vad jag snackar om så kan du läsa mer här.
 
IMG_9851 copy
Själv mår jag bra. Det är söndag (efter en fantastisk lördag som jag tänker berätta mer om snart) men jag har ingen söndagsångest. Inte det minsta. För några år sedan trodde jag att ett lärarjobb skulle riskera att ge mig det, men sedan jag började på min skola Malmö för två år sedan har jag aldrig känt så. Det känns skönt.
 
Länge trodde jag även att jag inte skulle "nöja mig" med att vara lärare. Kanske känner du igen dig? Du med ett vanligt yrke som aldrig får följdfrågan jaha, vad är det? efter du berättat vad du jobbar med. Kanske är du sjuksköterska, förskollärare eller vårdbiträde. Kanske jobbar du på café, är personlig assistent, butikssäljare eller lokalvårdare men du känner igen dig i att inte behöva förklara för folk vad ditt jobb går ut på. Alla vet vad man gör när man sitter i kassan på Coop, men vad gör egentligen en key account manager? Det enda jag vet säkert är att vad det än är så definiera det inte dig som person. Oavsett om du arbetar med ditt drömjobb eller inte så är du inte ditt yrke. Ett yrke kan ange egenskaper, talanger och utbildning men det behöver inte fastställa mer än så. Inte om du inte vill.
 
Jag vet inte om jag kommer jobba som lärare i hela mitt yrkesliv (antagligen inte - baserat på vår generations arbetslivsval att byta branch då och då) men jag känner en trygghet i att veta att jag inte har som delmål i livet att ha en fancy yrkestitel på engelska. Det är okej att ha ett vanligt jobb. Kanske gör det till och med en person i sina tjugo-/trettio-nånting mer ovanlig i dessa tider.
 
Vad vill du berätta om idag? Precis som sist så lovar jag att svara på allt.
Trettonbikten | |

#1 Annie - lättlagat vegokäk

Jag tycker att det är ett så sunt sätt att se på saken och jag blir dessutom så lugn när jag omger mig av människor som är chill med sina karriärsambitioner. Karriärshets verkar tränga sig in lite överallt, men i mina kretsar i Stockholm är den stundtals helt insane. Blir ärligt talat stressad när vänner omkring mig landar jobb med astronomiska ingångslöner eller klättrar ruggigt fort.

Hm idag tänker jag på att jag lägger alldeles för mycket tid på att slösurfa (obs räknar ej skriva kommentarer som slösurf). Det är som att jag bara blir fast och skjuter upp och skjuter upp vad det än är jag ska göra. Jag älskar att läsa bloggar och ser det som en rolig del av min dag, men efter ett tag blir jag bara planlöst kvar på internet och konsumerar skit. Borde verkligen ta tag i detta, för jag tycker att det påverkar mitt liv negativt. Jag skulle hinna producera/interagera så mycket mer om jag drog ner på det meningslösa slösurfandet.

Svar: kan tänka mig att det är ännu värre i sthlm. det är väl ofta så att det är där de allra flesta jobb med avancerade titlar finns. tycker absolut inte du ska känna dig stressad? landa i att du kirrat sjukt fina och välförtjänta framgångar med bloggen (och nu gastrofy, heter det va?) ibland behöver man inte nå längre, utan bara underhålla det man har. strävar man hela tiden uppåt så faller man tyngre istället för att man stannar på din stege ibland och underhåller det trappsteget. tänker jag iaf.
åh JA till slösurfande. samtidigt som jag har så många projekt att börja virka/rita/lyssna på allt du velat veta/gå ut och springa och allt vad det nu är som kvällsrutin så hamnar jag alltid vid skärmen. men vafan. jag älskar ju det. okej, när man börjar hamna på nån klasskompis mosters mallorcafoton från 2001 kan man ju stänga ner, men annars: yolo? tror fasen jag blir en lite bättre människa av att se therese lindgrens videos ändå. på något sätt. <3

polichinelle

#2 Rebecka

Detta var precis vad jag behövde läsa idag :) Lite annan vinkling på ämnet men angående läraryrket. Jag har ett år kvar av min lärarutbildning och jag tycker att det är så himla tråkigt att alla typ "tycker synd om mig" eller ifrågasätter mitt yrkesval. Jobbar extra på bibliotek och får många gånger frågan "jaha så du ska inte bli bibliotekarie då istället? :-)))" fastän jag verkligen tycker att det är kul att jobba med barn och lärande. Trots att JAG trivs i skolorna där jag hunnit jobba en hel del som vikarie/gjort praktik såklart så kan jag emellanåt tvivla på mitt val av utbildning eftersom omgivningen bemöter mig så trist. Har ju även mött otaliga människor som t.ex hoppat av sin lärarutbildning och beklagar sig över vilken "tuff verklighet" jag är på väg ut i. Så även fast jag verkligen brinner för pedagogik, innerligt tycker om att jobba med barn/unga samt tycker att varenda kurs vi läser är intressant (nåväl, utbildningshistoria kanske var sisådär kul haha) så väcker andras reaktioner en liten gnagande oro i mig. HUR SKA MITT LIV BLI?! Typ så. Även fast det i mina öron låter dötråkigt att jobba som key account manager eller ekonom eller vad sjutton folk som klagar på läraryrket nu väljer för "fina" yrken ;) Aja. Nu blev det himla långt här men... Det tänker jag på idag.

Svar: precis som jag skrev i inlägget så har jag ganska nyligen landat i dessa tankar (alltså inte nyligen som igår, men det har tagit ett tag att ändra mina tankebanor) så jag kan inte riktigt komma ihåg hur det var när jag läste till lärare. kanske var det liknande bemötande? jag fick mest kommentarer från folk i närheten som mer ifrågasatte MIG som lärare, haha. "va? ska DU läsa lärare??" KAN iofs berott på att jag sagt att högstadielärare måste ju vara det konstigaste yrkesval man kan göra, och sen var det precis det jag läste själv :------) eller jo! min kompis vfu-lärare's första kommentar till henne var "hade jag fått välja om i livet hade jag aldrig läst till lärare" <--- mkay tack för peppen?
jag tycker dina ord tyder på att du verkar klippt och skuren för läraryrket! har kanske frågat innan, men vilka åldrar och ämnen är det du läser?
polichinelle

#3 Sara

Idag har jag stannat länge i sängen. Ute är det soligt, men blåsigt och kallt. Tänker på hur besviken jag är på denna sommaren. Jag som diagnoserats så fint med depression kände verkligen att jag behövde en riktig, varm och solig sommar. Häromdagen åkte jag och min man till vår hemliga lilla favoritstrand och tog med picknick. När vi kom fram stod vi där en stund med picknickkorgen i handen och tittade på allt vatten. Det fanns ingen strand längre. Bara vatten. Det blev en sån perfekt definition av hur denna svenska sommaren varit. Nu har jag gett upp med att göra det bästa av sommaren utomhus. Håller mig inomhus istället. Idag blir det pizza. Pizza är alltid bra. På tisdag ska jag börja hos en psykoterapeut som ska analysera mig så som jag själv alltid brukar göra, fast proffesionellt. Det känns läskigt. Tänker på solresan vi bokat om två veckor istället. Mm. Då känns det bättre.

Svar: åh, så deppigt. jag kan inte relatera den här sommaren, men ungefär sådär kände jag förra året. då låg jag bara på soffan de första 2-3 veckorna, det var 12° utanför dörren, småregnigt och jag bara väntade. på sommaren, på att "alla andra" skulle få ledigt och att allt skulle ske. men som lärare får man ju inte klaga på sin semester. jag förstår att det är provocerande att klaga, och jag har bara mig själv att skylla. det var ju JAG som behövde ta tag i den. okej att man kan behöva ligga och sträckse två säsonger hjärndött ink master om det är det man behöver en vecka, men det är ju JAG som måste se till att annat händer. så i år gjorde jag helt tvärtom. var ledig en slapp vecka och åkte sedan utomlands direkt. bokade den billigaste flygbiljetten och upptäckte ett nytt land. och när jag kom hem igen fortsatte semestern. de är fyra dagarna kostade nästan ingenting och ändå GJORDE DE verkligen semesterstarten. så det är väl det tipset jag kan ge dig, även om det är en självklarhet: byt semestermönster! förstår att diagnosen försvårar, men kan du bara hitta på en enda ny sak i början på ledigheten så kanske det känns bättre. åka iväg i två dagar bara? flyg t/r till gdansk kostade 99 spänn via wizzair när jag kollade sist, och väl där lever man ju billigt också. jag ska lätt fortsätta den här traditionen nästa år. tills dess: PIZZA! tack för du kommenterade, och ha det alla tiders i solen om två veckor! <3
polichinelle

#4 Hanna

Tack för att jag fick läsa dina kloka ord! Det är så viktigt att påminna sig själv om att man duger, precis så som man är <3

Svar: verkligen <3 tack för att du läser hanna!
polichinelle

#5 Sandra

Här kommer en bikt om döden:
Min farmor dog för en vecka sedan, hon var sjuk men hade blivit "lovad" ett par år till av läkarna. Sen bara plötsligt var hon död. Och jag är så ledsen, för när jag tänker på henne inser jag att hon var själva grunden till så mycket av min barndom. Hon har alltid, alltid funnits där och peppat och trott på mig och uttryckt denna tro på ett sätt som mina föräldrar inte gjort. Jag går sönder när jag tänker på alla dagar och stunder i mitt liv som jag inte kommer att få dela med henne.
Ett par dagar efter min farmor dog min killes mamma. Hon låg i koma en kort tid innan hon avled men självklart var ingen beredd på att det skulle gå såhär. Min kille är nog i ett chocktillstånd och samtidigt oerhört fokuserad på allt praktiskt och skjuter sorgen framför sig. Han funkar lite så att om det är jobbigt så tänker han bara inte på det... Sysselsätter sig med annat. Jag halkar hela tiden ner i tankar, blir tyst och ledsen och då först blir han också ledsen så att det syns. Han säger att så länge som jag mår bra eller agerar som att jag gör det, och håller humöret uppe så kan han också göra det. Men jag vill och orkar inte.
Det känns som att vi famlar runt i overklighet där han vill ha och behöver mitt stöd för att må bra och klara av allt som ska ordnas inför begravning och bouppteckning och allt, men där jag helst vill ligga ensam i ett mörkt rum och gråta ett par dagar.
Jag känner mig så självisk men jag tänker hela tiden hur jobbigt det är att vår sorg ska behöva krocka. Dessutom är jag rädd för att vårt fokus ska ligga så mycket på att han förlorat en förälder (som ju måste vara värre än att förlora en farmor, eller?) och bearbetningen av det att jag ska vakna en dag och känna att jag inte hunnit sörja min farmor och att "min tid" för att göra det är över.
Jag är också rädd att jag i min iver att komma förbi allt praktiskt och nå fram till en tid där vi kan hänge oss åt enbart sorgen ska driva på för mycket i beslut om hantering av hans mammas lägenhet, tillhörigheter etc. Att vi/han i efterhand ska se tillbaka och känna att det gick för fort, att det inte fanns tid för att gå igenom saker ordentligt.

Asså jag vet inte, vad gör man?

Svar: men gud, massa kramar!! till er båda! och då är jag inte ens en kramig person. fyfan. jag är verkligen sämsta personen att försöka råda någon när det gäller döden eftersom jag är så himla lyckligt lottad med att ha kvar all "nära" släkt i livet. morfar, farmor, farfar och mormor. förstår ju att det inte kommer vara så för alltid (90 är en respektabel ålder!) och varje jul tänker jag att den här kommer vara den sista. går inte många dagar förrän jag ägnar den funderingen en tanke, och därför blev jag så himla tagen nu av detta. nu i jobbstarten har jag liksom inte tänkt på mina mor- & farföräldrar så mycket och nu satte samvetet in. jag måste ringa dem alla. tack för den påminnelsen, tack för du skrev även om det var oerhörda tunga saker som låg bakom dina ord.
som sagt: jag vet inte vad jag ska säga. jag kan inte råda dig, men du har fått ett superbra svar här i kommentarsfältet som jag skriver under på till 100%. ta hand om din pojkvän, men även om dig själv. allra mest. <3
polichinelle

#6 Isabelle

Sara: Du låter så jordnära och jag är glad att du fått kontakt med en psykoterapeut. Förhoppningsvis får ni en underbar utlandsresa och vad MODIG OCH STARK du är som orkar med att kontakta professionell hjälp! Tro på dig själv, med hårt jobb & stöd kommer man långt. Men det är lika okej att ha dåliga dagar där man presterar nada och mest vill glo i taket. <3
Sandra: Beklagar din förlust. Sorgeprocesser är så oerhört komplicerade och ingen yttrar sig likadant. Kan säga som så att jag är snarlik din kille: allt det praktiska hamnade på mig så jag fick bita ihop och fixa allt, vara stöd åt alla andra etc etc. Nu, några år senare, så ser jag tillbaka och ångrar att jag inte tog tag i min sorg. Att jag var stark för alla andra ledde till att när de accepterat verkligheten och var redo att leva igen kände jag mig mest konstig och udda "som fortfarande var ledsen, det var ju några månader sen nu" Ville bara skrika att jag fick ju aldrig sorgearbeta. Bara fixa och dona och ta hänsyn. I ett sorgearbete ska du alltid sitta ditt mående först; du kanske kan prata med din pojkvän och säga att "Jag hör vad du säger och vi kommer hjälpa varandra och vara varandras stöd. Jag kommer absolut ha dagar när det är lättare för mig att vara glad och stark. Men vissa dagar, vissa tillfällen, kommer det inte fungera för mig. Det är inte bara du som har förlorat en närstående utan även jag. Och jag behöver få vara ledsen ibland. Så låt mig se en gråt-film om jag behöver. Kan du förska möta mina behov så ska jag försök möta dina"-typ så. Sen gör du precis som du känner; endast du vet hela din situation och hur ditt känsloliv kommer reagera. Du får gärna mejla mig om du vill prata om sorg och bortgång av närstående: polichinelle kan säkert förmedla min mejl eller lägg en kommentar så skriver jag min mejl. <3 Du är INTE ensam och jag tänker på dig.

Tja... min egen bikt då? Gick på semester fredag v 30 och åkte direkt till huvudstaden för några dagar. Gick på konsert, flanerade, åt god mat, träffade goda vänner. Hem till småstaden för tre dagar. Sen packelipack mot Malmö för Big slap + Pride. Jag har som tradition att åka med en killkompis till big slap. Det senaste året har vi inte umgåtts lika mycket, uppstått en hel del s.k "ordningskonflikter" (han är inneboende hos mig och min pojkvän för tillfället) och har sagt ungefär "det är så skönt med dig Isabelle, du är den enda jag vågar säga nej till" (i aspekt att hitta på nåt/ut och gå/bio/laga mat/whatever). Han är ständigt iväg och gör grejer med andra och avbokar 9/10 gånger våra planer - tillslut slutade jag bry mig och slutade fråga om vi skulle hitta på nåt. Han dricker otroligt mycket alkohol och festar mycket nu jämfört med för ett år sen. VARJE fredag och lördag, utan undantag. Semestern har det vart dricka varje dag... Iallafall: vi anländer i Malmö på fredagen. Drar till parken, lyssnar på artisterna (jag älskar att dansa och dricker knappt nåt men han vågar inte dansa eller knappt Göta nåt utan ansenliga mängder alkohol i blodet). Märktes att han inte hade superkul liksom. Jag dansade på och han blev mest obekväm. Så mötte han upp några vänner från jobbet och GUD så roligt han hade. Mest för att se alla söp som svin. På lördagen skulle jag dra och shoppa varpå han säger art han ska dra till kompisarnas hotell och förfesta kl 12. Okej säger jag, ses vid parken vid halv fem? (Vår första artist vi skulle se spelade vid fem). Klockan fyra smsar han mig "måste du verkligen se den artisten" (notera att det var denna artist jag HELST ville se, som jag lyssnat på sen gymnasiet så minst en 8 år!) "eh ja... du vet att jag älskar honom" varpå han svarar "jaha men jag stannar här. Gå du själv." Och sen inte svarade mer. Där stod jag, ensam tjej i Malmö och drog själv till en festival. Han dök inte upp förrän fyra timmar senare (hittade ett tjejgäng att dansa med och umgås med så ingen nöd på mig) men kände att det var droppen. Såmånga såna hör historier där vi planerat grejer och han drar sig ut i sista sekund för a

Svar: så otroligt fint svarat isabelle <3 till dig vill jag bara säga SKIT I HONOM? så himla tråkig typ att ställa in sådär. och precis som du skriver: i en främmande stad. ni verkar vara olika på många plan, kanske har ni inte alltid varit det men man behöver ju bygga nya grunder att stå på. gamla meriter räcker bara en stund, alla relationer kräver underhålling! känner att jag sparkar in öppna dörrar nu men vill bara säga att det är så jäkla rätt av dig att inte ta den där behandlingen. och: om du kommer till malmö igen och inte vill vara själv så finns jag ju här! släng iväg en kommentar så möts vi upp på en öl eller något! <3 <3 <3
polichinelle

#7 Isabelle (igen :P)

... för att supa med andra och struntar i alla våra planer. Så tråkigt men kände att detta är sista resan jag gör med honom. Orkar inte bli behandlad så, särskilt när man är i en främmande stad ..

#8 Daniella

Jag har jättemycket ångest för att jag har lämnat mitt liv bakom mej i England - det känns liksom som ingenting jag gör här nu är värt det. Killarna jag träffar tänker jag att det aldrig kommer bli något seriöst med, jobbet är bara tillfälligt osv... Det är kanske att jag tvivlar på mej själv eller att jag är rädd för att få någonting permanent fint i livet - som en pojkvän eller fast tjänst. Och även om saker är permanenta nu så blir folk varslade ändå och folk gör slut för oväntade saker ibland. Hur vågar man liksom leva fullt ut i nuet?

Svar: förstår hur du menar. det kan ju vara en form av skydd man bygger upp för sig själv, för att man inte "vågar" vara lycklig. om du förstår hur jag menar. att man på något sätt inte tillåter sig själv det, vad det kan bottna i är nog väldigt olika; självkänsla, flyktbenägenhet, osäkerhet, rastlöshet... jag vet inte. beror det på att du vill tillbaka till england inom en snar framtid eller vad är planerna? <3 kolla gärna in i kommentarsfältet, du ser där att du inte är ensam.
polichinelle

#9 Oscar

@Daniella Förutom att jag inte lämnat ett liv i England känner jag precis som du. Kikade in lite snabbt på din blogg och liksom du jobbar jag i butik. Under sommaren brutalt mycket, medan resten av året är mer ovisst. Samma känsla kring fina, permanenta, saker och personer sjuder inom mig också. Tänker att jag levt ensam för länge (och inte heller dejtat) för att någon någonsin ska kunna komma in i min bubbla.

Blev visst en liten bikt från min sida också. Ville mest bolla tillbaka för att visa att du inte är ensam om dessa tankar (om du nu ens trott det).

Svar: <3
polichinelle

#10 S.

I mitt huvud rör sig ett evigt dåligt samvete över att jag verkligen inte vill åka och ta hand om pappa nu när han är sjuk. Jag vill inte se honom och jag lovade den lilla jag i mig att det är ok. Jag får en krypande ångest när jag tänker på hur ensam han är men ångesten blir nästan ännu värre när jag tänker på att han kommer mala om sin ensamhet, om att alla har svikit honom och att det var sjukhusets fel att mamma dog. Att hon hade en skrumplever som inte orkade längre eller att han slog mig, men framför allt mina syskon tills de bara låg tysta på golvet - det existerar inte i hans värld. Den logiska delen av mig vet att han är sjuk på många fler sätt än bara hans Parkinson men det hjälper inte alltid att tänka på det. Jag drömmer fortfarande, 20 år senare, att han ska ringa och säga förlåt eller iallafall erkänna att han gjorde fel.

Svar: men gud. alltså, jag kanske inte är berättigad att säga detta eftersom jag inte har någon erfarenhet (gudskelov tack!!) men DU ÄR INTE SKYLDIG NÅGON NÅGOT. allra minst någon som behandlat dig och folk du håller kär på det där fruktansvärda sättet. blod är inte tjockt av sig själv, det är något man förtjänar. trycket på ditt samvete visar bara att du är en större människa med ett stort hjärta, men du måste tänka på dig själv. förstår självklart att det inte är lätt, men du är inte ensam i detta. din syskon, är ni på samma känslomässiga plan? stödgrupper online eller fysiskt? någon här i kommentarsfältet kanske kan vara behjälpligt. usch jag vet inte ens vad jag ska skriva, så fruktansvärt. ta hand om DIG. du är det viktigaste i ditt liv.
polichinelle

#11 Oscar

Glömde ju kommentera själva huvudinlägget. Sund syn på yrken och arbetstitlar du har, men det måste väl ske att folk frågar (hur ofta man nu träffar främmande folk) mer om ditt jobb? Visst, alla vet vad en lärare gör (typ), men finns ändå intressanta saker att fråga om.

Ska inte sticka under stolen med att jag har (och till viss del gör) fantiserar om en fräsig eller ovanlig titel eller jobb. Eller bara vara en som frilansar och gör lite allt möjligt inom media, kultur och musik.

Angående att vara sitt yrke var det ännu tydligare förr. I alla fall om man ska gå efter gamla gravstenar där det ofta kan stå "Glasmästare Henriksson" eller liknande. Charmigt på ett sätt, men ändå inte.

Svar: jo men absolut! folk kommenterar ju NÅNTING, det är ju inte bara "jaha" och moving on men det är det väl knappt med något jobb. alla vettiga människor ställer ju följdfrågor liksom. bara att det kanske är snarare baserat på kunskaper man redan har om jobbet, snarare än nyfikenhet. äsch, jag vet inte. min erfarenhet iaf. förstår vad du menar! klart jag skulle vilja turnera med bandet också liksom, men jag är nog för lite dagdrömmare och för mycket realist för att verkligen på riktigt gå och drömma om det eftersom jag vet hur oddsen ser ut. kanske en tråkig inställning, men det har nog mycket med ens bakgrund att göra. om man är uppväxt med "du kan bli vad du vill!" eller "jobb lönar sig alltid!" typ. men du jobbar väl ändå med lite annat utanför willan också? eller har jag hittat på det här musikjournalistiken? :-S
polichinelle

#12 Daniella

Lite svar till Oscar kanske: det känns ändå som man är ensam om det, iallafall i mina kretsar så vet alla precis vad dom vill göra i livet och det är bostadsköp och barn på g och hela faderullan. Jag har bestämt att England-kapitlet är över då jag vill starta upp ett stabilt liv, jag fyller ändå 25 nästa år och det känns som att det förväntas av mej.

Lovisa: England är ute ur bilden de närmaste tre åren iallafall - jag ska plugga upp gymnasiet och räknar på att det tar drygt 3 år att göra det på halvtid samtidigt som jag jobbar. Tack för ditt kloka svar. <3

Svar: är man på ett annat ställe i livet än sin krets är det lätt att känna sig ensam MEN det betyder ju inte att ALLA som är runt 25 köper hus. det är så oooootroligt många som inte gör det. som inte skaffar barn än på 10 år och som är helt nöjda med det. det är ju lätt att se till bekantskapskretsen och bli stressad, men en cirkel på 10-20 personer är ju inget rikssnitt. och verkligen ingen indikator på hur DU bör leva ditt liv <3
polichinelle

#13 Oscar

@polichinelle Ah, jag förstår hur du menar. Nyfikenhet kring en titel man sällan hört eller är mer diffus är såklart mer vanlig. Är också den typen som är mer realist än drömmare, egentligen. Drömma kan jag göra, men jag faller snabbt tillbaka till de realistiska tankarna.

Av ren nyfikenhet; vilken typ av uppväxt hade du på den punkten? Min familj och släkt är nästan uteslutande av den sorten som inte lever för att jobba, utan jobbar för att leva. Ett nödvändigt ont, liksom.

Det stämmer att jag skriver om musik. Det är en skitkul syssla att ha som hobby. Dessvärre producerar jag inte alls så mycket som jag skulle vilja. Helt och hållet mitt fel, dock. Sajten Hymn som jag huserar på sätter aldrig käppar i hjulen och bjuder lätt upp dans.

Urk, vilken lång kommentar. Förstår om du inte pallar att svara.

Svar: klart jag svarar, det är ju det bloggkommunikation går ut på <3 <3
vad spännande, min uppväxt var verkligen tvärtom. har alltid sommarjobbat och jobbat extra eftersom jag är inpräntad med att det är viktigt. sen VILKET jobb man har är inte så viktigt, hur välbetalat det är och så vidare utan det handlade snarare om att göra rätt för sig, inte åka snålskjuts och så vidare. viktiga värderingar helt klart, men jag hade gärna fått lite mer av varan "du kan bli vad du vill", "dröm stort", "ut och se världen" etc. man vet ju inte, antingen hade livet sett helt annorlunda ut då eller så hade det inte spelat någon roll.

förstår det! blir ju en extra morot att söka upp ny musik (eller gammal) och att lyssna mer aktivt på musik än att bara ha det på som bakgrundsmusik eller på måfå-lyssna. är det ett betalt arbete?
polichinelle

Kommentera här
Upp