något att tänka på när du känner dig ful.

Ibland kände jag mig top notch. Luggen fick exakt lagom mycket böj, ögonfransarna extra svärta. Kläderna satt som en smäck. Kanske högklackat, kanske keps, kanske både och. Utseendet var maxat och självkänslan likaså. 
 
Och så dagar då det var precis tvärtom. Duschen hade inte besökts på synligt länge, linserna orkades inte in så det fick bli de skitiga glasögonen istället. Och så adidasmjukis för jag skulle ju ändå bara ned till coop och köpa vinägerchips. Självklart stötte jag på nån jag halvkände; en bekant som mest sett mig i snygga sammanhang, dvs fester, krogen och "ta en kaffe på stan"-tillfällen. Plötsligt reducerades jag till mitt utseende. Jag höjde kanske huvudet till en igenkännande nick, men det lilla extra såsom de skämtsamma inflikningarna och den spontana tonen sparades till då självförtroendet var höjt av ytligheten.
 
IMG_3239 copy
 
Även om det är så knäppt hur jag nästintill kunde vara två olika personer beroende på hur mycket jag brytt mig om mitt utseende den dagen tror jag mig inte vara det minsta ensam om den här känslan. Men jag jobbar på det. Vet ni hur? Jag har ett mantra jag maler i huvudet när känslan kommer. Det går såhär:
 
JAG ÄR INTE KOMMEN TILL DENNA JORD FÖR ATT VARA SNYGG.
JAG ÄR INTE KOMMEN TILL DENNA JORD FÖR ATT VARA SNYGG.
JAG ÄR INTE KOMMEN TILL DENNA JORD FÖR ATT VARA SNYGG.
JAG ÄR INTE KOMMEN TILL DENNA JORD FÖR ATT VARA SNYGG.
 
JAG      ÄR        INTE       KOMMEN       TILL       DENNA       JORD     FÖR       ATT       VARA         SNYGG.
 
Det kanske låter banalt, men tänk på dessa elva små ord när du träffar nån du inte känner på affärn, när någon spontanplingar på dörren och både du och ditt hem är ofixat eller när du måste sitta i en bil några mil med ett gäng kompisar och du eventuellt luktar lite lite svett: du är inte kommen till denna jord för att vara snygg. 
 
Jag gillar att vara snygg, men snygg ska inte vara min grundposition. Därför övar jag på att den där mascararutinen inte ska vara norm, just nu t.ex. på att vara osminkad på jobbet ibland. Jag har liksom märkt att hur snabbt jag rullar 10 inside out-makirullar inte har ett dugg att göra med hur svarta ögonfransar jag har. Konstigt va? Betänk då i höst: jag kan ju omöjligt bli en bättre musiklärare (och förebild för eleverna) bara för att jag har rosiga kinder? 
 
Förstå mig rätt: det är här är inget "bränna necessären"-inlägg och jag kommer inte göra "vägra smink"-revoultion. Tvvärtom, jag kommer absolut sminka mig på jobbet i höst. Men kanske inte varje dag, för mascaran ska vara ett val jag gör, inte en rutinmässig norm innan jobbet. Jag vill inte behöva känna att något saknas när jag tittar mig i spegeln och möts av ett osminkat ansikte, för det gör det inte. Det gör det inte lata söndagspromenader, varför ska det då göra det en tisdagsmorgon? Inget saknas ju i en mans ansikte när han inte bär mascara, rouge och ögonbrynspenna på jobbet - varför ska det då ingå i mitt vardagskit? Jag är ju inte kommen till denna jord för att vara snygg.
 
 
 
 
ps. Detta inlägg kom till efter jag läst det här inlägget hos Isabelle och blivit inspirerad, läs gärna det! 
ps 2. Jag sätter inte likhetstecken mellan mascara och snygghet, för världen kryllar av människor som motsäger det faktumet, jag talar bara utifrån egen erfarenhet.
Feminism & politik | |

#1 Emelie Blad

Så fasligt klokt inlägg, och jag slås av hur ofta jag tänkt exakt samma sak. Jag brukar säga till mig själv på franska (och de franska män som påstår att "du borde släppa ut håret, du är snyggare så" eller vad för skit de än drar) att "je ne suis pas faite pour être belle." = jag är inte gjord för att vara snygg. Och det funkar ju, visst gör det?

Heja! Tack för välkomponerad inlägg av vettiga tankar, Lovisa.

Svar: tack emelie! <3 <3 <3
polichinelle

#2 Isabelle

Så bra mantra! Det ska bli mitt också! Och väldigt bra inlägg! Tack för länken också, bästa du! <3

Svar: tack själv! <3
polichinelle

#3 Maddis

Jag började ju precis läsa Under det rosa täcket och häromdagen läste jag kapitlet "Välkommen till maskeraden" som handlar om allt man måste göra för att vara Kvinnlig och det var så träffande. Ett stycke handlade om allt man gör innan en dejt eller fest och avslutades med "och när du gjort det är du lycklig, är du värd att älskas, älskas som en kvinna som har tagit på sig sin kvinnlighet". När jag har varit i relationer och min kille sagt att jag är gullig när vi ligger på soffan och jag är ofixad och klädd i pyjamas så har jag slingrat mig och ba nää, NU är jag ju inte fin. Kan inte känna mig älskad när jag inte är påklädd och stajlad liksom.
Och efter jag läste klart det kapitlet skulle jag sminka mig, fixa håret och sätta på lösfransarna för att gå ut och dricka öl. Åhå.

Svar: det är så knäppt! samtidigt är det ju absolut inget FEL att vilja sminka sig, sålänge det sker av egen vilja och inte samhällets påtryckningar. puss och hoppas vi ses snart <3
polichinelle

#4 Stina - Tillvaron.se

Oerhört bra inlägg! Jag känner mig ofta så naken utan smink på jobbet eller i skoglan och de gånger jag faktiskt vågat mig på att vara utan så får jag i princip alltid höra att jag ser trött ut och det känns ju inte som den roligaste kommentaren att få. Sen om det beror på att jag bara skippar sminket trötta mornar eller om avsaknaden gör att jag ser supertrött ut låter jag vara osagt, haha!

Svar: förstår precis, och relaterar. mitt "knep" är att ta det lite pö om pö. jag struntar t.ex. i mascaran, men böjer upp ögonfransarna lite och tar lite rouge på kinderna. lite fejk-osminkad liksom. tids nog kan jag nog strunta i även dessa smågrejer, men just nu är det lite lagom för att känna sig bekväm på jobbet.
polichinelle

#5 Isabel J

Väldigt bra skrivet. Viktigt och bra.

Svar: puss! hoppas vi ses snart!
polichinelle

#6 Alexandranana

Jag kör ett liknande mantra i en slags hemma-kbt-anda. Typ som ersättning för spontana nedvärderande tankar om sitt utseende som liksom kommer per automatik; det ständiga Felet, liksom. Det i kombination med att reducera och/eller helt ta bort sådant som triggar utseendefixering i form av olika medier, (adblocker <3<3<3) samt ta del av texter som ovanstående genom att enbart följa awesome människor funkar faktiskt. En (dvs kvinnor) är ju så jävla mycket mer än sitt ansikte, kropp, kläder, smink osv. Synd bara att omständigheterna ständigt sätter fälleben för en och pekar på alla "fel". Därför är det så peppande att få upp sådana här viktiga tankar i sina sociala medier-flöden, för då orkar en stå emot lite till. Woho! Kärlek till dig!

Svar: tack snälla för att du läser och alltid skriver så snällt och pepp till mig! det värmer ska du veta <3 <3 <3
polichinelle

#7 ISA

bästaste! vill skriva ut mantrat och sätta på lappar everywhere!!<3

Svar: <3 <3 <3
polichinelle

#8 Malin

Alltså Lovisa, FY FAN VAD DU ÄR BRA!! <3<3 Punkt slut.

Svar: tack malin! vad glad jag blir att du gillar det. puss!
polichinelle

#9 Simone

Intressant och väldigt sant. För cirka en månad sedan råkade jag ut för en incident där jag råkade klippa av ögonfransarna (dock bara någon millimeter) på båda ögonen med en helt vanlig ögonfransböjare, a.k.a giljotin. (Tips till alla, se till att gummikudden sitter där den ska!)

Efter lite googlande insåg jag att det händer ibland och att arganolja samt att ligga lågt med ögonsmink ett tag hjälper fransarna på traven. Tyckte att det var jobbigt i början, att dels ha lite kortare ögonfransar men också att gå mascara-lös. Kände nästan inte igen mig själv. Men nu går jag faktiskt dagar utan smink, så himla skönt med en detox. Och ditt mantra hjälper även mig ibland.

Svar: usch, känner igen det där! har råkat klippa i ögonfransarna när jag skulle klippa en alldeles för lång lugg och förstår precis! ett par millmeter gör verkligen sjukt stort skillnad, särskilt när fransarna liksom förlorar sitt "svep" och blir avhuggna istället!
puss!
polichinelle

#10 Anonym

Så himla bra! Det var på pricken det jag behövde läsa en morgon som denna... You rock!

Svar: <3 tack för att du läser!
polichinelle

#11 Wilda

Så bra inlägg att påminnas av! Jag har under de senaste åren knappt använt smink och det är faktiskt ganska befriande. Det började med att jag hela tiden blev tagen för pigg och fräsch och eftersom jag har en sjukdom med kronisk värk och trötthet blev det inget bra i vården. Hemskt att det påverkade att jag var fixad, men sen när jag slutade försöka sminka bort och klä mig undan det trötta så hände något också med mig. Jag blev mer ärlig med hur jag faktiskt mår och lät inte fasaden dölja det på samma sätt som tidigare. Spännande grej.

Svar: det låter ju fruktansvärt att inte bli tagen på allvar för sin värk. hoppas du får den hjälp du behöver! massa kramar och tack för du läser!
polichinelle

#12 Beatrice

Så otroligt bra skrivet och så viktigt! Heja dig!!

Svar: tack snälla!
polichinelle

#13 emma

Så bra!

Svar: tack emma!
polichinelle

#14 Johanna

Så himla bra inlägg!

Svar: tack johanna!
polichinelle

#15 Vajb

Så otroligt bra skrivet!

Svar: tusen tack! <3
polichinelle

#16 Emma

Jag känner igen mig så väl. Började få småfinnar när jag var tio, vilket senare utvecklades till acne. Under några år i tonåren hatade jag hur jag såg ut med en hud som inte var sminkad. Finnarna skulle täckas. Jag skämdes för hur jag såg ut utan smink. Någonstans på vägen fick jag väl nog. Sminkade mig mindre och mindre. Nu känns det nästan obehagligt att bära smink, för jag älskar känslan av att ansiktet är tomt. Men jag har fortfarande acne och vissa dagar mår jag så dåligt över den att jag inte vill visa mig bland folk. Det är hemskt att det är så, att jag känner mig mindre värd för att jag har dålig hy. Att träffa nya människor när huden bråkar extra mycket är ett hemskt scenario för mig. Men egentligen vet jag att det inte ska spela någon roll. Jag försöker tänka att istället för att mäta mitt värde i antal finnar, borde jag mäta mitt värde i antal skratt och leenden. För det är väl egentligen det som spelar roll i livet.

Svar: jag förstår absolut vad du menar med att älska känslan av ett "tomt" ansikte. när jag testade foundation första gången fick jag typ panik, det var som att verkligen ha ett extra lager ansikte på sig. som man dessutom inte kunde röra, eller klia sig på. usch. men så var det ju tidigt 00-tal också, och därmed antagligen en ganska tjock foundation. nu, med bb-krämer och liknande, är det ju inte riktigt samma sak men själva grundidén till ansiktessmink känns fortfarande likadant. puss och tack för du delade med dig!
polichinelle

#17 Ruth | HungryHeart.se

Det här är så himla bra skrivet av dig och så viktigt! Vi tjejer är inga små dekorationer som finns till för att göra världen lite tjusigare. Vill vi fixa till oss är det såklart fullkomligt i sin ordning, men det är precis lika okej att se ut som (vad samhället kanske skulle definiera som) hej kom och hjälp mig.
När jag bodde i storstan träffade jag ibland min granne i matbutiken som låg ett kvarter bort. Var det söndag brukade han dyka upp i MORGONROCK och inte reflekterade han en extra gång över hur folk såg på honom. Han snickesnackade så glatt med mig precis som vanligt trots sin udda klädsel.
Jag har inga problem med att gå ofixad (här ute på landet är det typ bara rådjur som ser mig dessutom), men självklart uppkommer det en del situationer när jag önskar att jag hunnit langa på sig mascaran. Jag försöker dock ha bilden av den gamla grannen i bakhuvudet. Kunde han segla in på Konsum i morgonrock, som om det vore det mest självklara privilegiet i världen, så kan baske mig jag vara finnig och osminkad när jag springer in i ett ex! =D

Svar: tack för din kommentar ruth! jag relaterar och skriver helt under på allt, klart du ska glida in på konsum i morgonrock du med!
polichinelle

#18 Helga

Heja dig! Jag räddas ofta av min egen lathet. Det tar ju en massa tid och energi att sminka sig. Haha. Och att jag älskar att gnida mig riktigt ordentligt i ögonen. Till vardags fyller jag bara i mina ögonbryn. Vilket jag inte alltid gjort och folk tyckte ju inte jag såg helt keff ut när jag inte hade några så det är ju mest för min egen skull. Jag känner typ att jag inte vill att folk ska tycka att jag ser konstig ut när jag inte har smink (vilket är lite störigt, att jag tänker så men jaja). Dessutom tycker jag det är roligt att sminka mig när jag väl gör det. Då går jag helst all in med eyeliner och läppstift och chockar alla haha. Eeh vilken rörig kommentar det blev haha. Jaja.

Svar: inte alls rörig, förstår PRECIS vad du menar! jag upptäckte att ett par av mina ögonfransar gått av, så nu har jag inte haft mascara på en vecka. firat midsommar, varit på stand-up, hängt med vänner, repat... konstigt att allt det där funkar skitbra utan kolsvarta fransar :D
polichinelle

#19 Jenn - forever abroad

Hittade till det här inlägget via Vegokäk - och jag älskar det! Så himla sant och bra sagt. Jag gjorde själv faktiskt en smink-revolution för 4 år sedan då jag hade så hemsk hy att läkaren sa att jag var tvungen att låta hyn vila (samtidigt som jag fick antibiotika pga infekterad...) Sen dess sminkade jag mig knappt alls på ett par år och numera också ytterst sällan, när jag gör det bara med mascara och läppstift.

Men det jag också brukar säga är att VÅGA PROVA gå osminkad och se att det inte är så farligt. Samt fråga dig själv, för vems skull gör jag det här?!

Har skrivit lite mer om saken i några tidigare inlägg: http://jennifersandstrom.se/2014/05/05/ett-ar-utan-smink/

Svar: jag håller helt med dig! ska kika in och läsa ditt inlägg. jag går gärna utan vilket smink som helst utom typ ögonbrynspenna. inte klokt vad det gör för skillnad i ansiktskonturer och kontraster, trots att jag faktiskt har mörka ögonbryn från början - bara glesa och bleksvarta typ. kram! hoppas du stannar kvar här!
polichinelle

Kommentera här
Upp