never trust anything that can think for itself if you can’t see where it keeps its brain.

 
Tre saker som är tråkiga med synfel:
1) Vakna på morgonen och inte kunna se på teve direkt.
2) Ta ur linserna innan man vet var man lagt glasögonen och att leta upp dem någonstans på 29 kvm tar 40 minuter pga man måste gå millimeternära vartenda litet skrymsel de kan ha hamnat i.
3) Uppfattas som socialt awkward när man inte kan avläsa ansiktsuttryck och minspel (när man går miste om dessa märker man hur mycket sådant som används i verbal kommunikation).
 
 
En grej som är awesome med synfel:
1) Känna sig som Harry Potter.
Allt det där som kallas livet
14 kommentarer
border

örter, cheddar & segregation.

Häromdagen kände jag för något snabbt och lätt till middag pga hade precis varit ute och sprungit (diskret skryt) så jag bestämde mig för att slänga ihop en slät liten omelett. 3 ägg, lite vispgrädde, salt, peppar, en näve riven cheddar och så massvis med dill och persilja som letade sig ut på kanterna.
 
Ruccolasallad med kalamataoliver bredvid, som varje måltid förra veckan. Sjukt gott.
 
Lite konstistensperfektion till dokumentären Hej svensk, vilken lämnade mig med helt klart blandade känslor. Dokumentären följer en lågstadieklass där alla elever har invandrarbakgrund och den enda infödda svensken de känner är läraren Maja. Mycket positivit skildras i dokumentären, men vissa scener gav mig en klump i magen och efter lite googlande märker jag att andra reagerat på samma sätt. Vem äger svenskheten? Se-tips!
Feminism & politik, Film & teve, Äta
4 kommentarer
border

karsjöbröllop ♥

Det vankades bröllop i Hälsingland och jag tillbringade helgen med kameran nästan konstant runt halsen och gjorde det jag gillar mest: fotografera lyckliga människor. Anna och Simeon, två vänner från campustiden, ingick giftemål och här kommer en lång sammanfattning av en helt magiskt fin lördag på landet utanför Järsvö.
 
De flesta av oss långväga gäster anlände redan på fredagen, så vi startade lördagen med gemensam frukost.
 
Sedan kände några för att gå ned till ån för ett dopp. Dock ej yours truly; känner princip aldrig för ett dopp.
 
Känner hellre för att gå promenad och locka med mig cirka hundra vrålande kor längs med det lilla staketet.
 
Och så lunch, även den gemensam i utomhusring runt grillplatsen. Här är Annas syster Maja med pojkvän i bakgrunden.
 
Framåt eftermiddag började utseendefixningen. Dresscoden var somrigt, och jag passade på att inviga min supergula klänning med ovalt hål i ryggen.
 
Vi minglade runt i väntan på huvudpersonerna.
 
Jag och Björn.
 
Lovisa och Simon.
 
Erika förberedde sig.
 
Och min kaffeflicka var vacker som en sommardag.
 
Ett knippe fina män som cirkulerat på bloggfoton ända sedan jag startade polichinelle.
 
Björn.
 
Stilig!
 
Så slog klockan äntligen tre och brudparet travade in till en instrumental live-version av You Are The Light. Rysningar.
 
En mysigt personlig vigsel som inleddes med blöta ögon när paret läste sina löften och som avslutades med allsång på I Wanna Hold Your Hand.
 
Givet med grattiskramar på led ♥
 
Anna och Simeon. Såpbubblemagnetiska.
 
Efter vigseln vandrade vi runt i champagnemingel.
 
Maja och Mattias.
 
Simon.
 
Erika och Koffa.
 
Lovisa (alltså hur fotogentiska vänner kan en ha?).
 
Vi forna Växjö-studenter tog en gruppbild.
 
Och så en tillsammans med brudparet! Så himla tråkigt att detta gäng är geografiskt spritt nu för tiden, saknar dem rejält.
 
Utomhusförrätt med fyra varianter på snittar satt himla fint. Frukt och ost är uppenbarligen otroligt trevliga munkombinationer, t.ex. nektarin/brie och vattenmelon/fetaost.
 
Och sedan lite blandat pyssel. Alltså åh vad jag älskar bröllopsfotografering.
 
Finingar på rad; Felix, Ebba och Erik.
 
Sedan började bröllopsmiddagen. Brudparet hade valt en helvegetarisk meny, perfekt!
 
Jag hade herren med peppaste skjortan till bords.
 
Personerna mittemot.
 
Varmrätten kom in och vi alla drabbades av någon slags smaklöksexplosion. 
 
Rök- och pratpaus mellan talen.
 
Koffa och Bissen (det senare namnet för övrigt det troligen enda smeknamnet i världshistorien som lyckats befästas trots att innehavaren tilldelat sig namnet själv).
 
Och så anlände efterrätten. Chokladterrin med salt karamell-mousse, körsbär och romkulor. Alltså?!?! Och då är jag långt ifrån en efterrättsperson. 
 
Kvällen kom och trots att den norrländska kylan nalkades var peppen stor.
 
Så det styrdes upp en open stage med gitarr, piano och finfin belysing. Jonas och Simon inledde den utmärkt med stämsång på White Winter Hymnal.
 
Och en hel drös andra fina framträdande avlöste varandra. Jag gick upp med ett gäng och stöttade brudgummens lillebror som spelade piano inför publik för första gången. Han hade lärt sig Ternheims version av Shoreline via youtube, så den spontanframträdde vi för glattaste livet.
 
Väl inne fortsatte musikspexandet. Micke och Erik hade satt ihop ett helt fantastiskt komiskt musikstycke angående Simeons, en gång i tiden, kala haka. Skägg hallelujah! 
 
Efter telegramuppläsningen, som innebar både text och film, överräcktes presenter och just dessa skulle öppnas på parets femåriga bröllopsdag. Anna är så söt här tycker jag, med sin rödgråtna nästipp.
 
Blåbärstårta som bröllopstårta!
 
Dags för bröllopsvals, men varför tradtionelldansa när man kan spontansjunga? De äkta makarna framförde Simeons tretaktsballad The Bells Of Tomorrow som finns här att lyssna på, vilket jag verkligen rekommenderar att ni gör. Rysligt fin.
 
Sedan finns det inte så mycket mer ord att beskriva natten med än dans....
 
...dans...
 
...dans! Något svårfångad pepp men det var verkligen världens kalabalikdans i flertalet poptimmar som avslutades med vegetarisk pyttipanna med rödbetssallad och tsatsiki några timmar efter midnatt.
 
Ett fullkomligt underbart bröllop att både fotografera, men allra mest att närvara på. Grattis igen Anna och Simeon, ni är ljuvliga! All lycka till er ♥
Allt det där som kallas livet
10 kommentarer
border
Upp