När jag gick i gymnasiet var det här min fingerlook konstant. Allt gitarrspelande fick gärna synas, och därför blev det inte så himla viktigt hur många veckor det gick mellan nagellackandet. Det är inte dödsviktigt nu heller egentligen och mina naglar är ofta långt ifrån vällackerade. Oftast beror det dock inte på tre timmars dagligt gitarrövande utan på lathet. Det är ju så förbenat tråkigt att lägga tid på att decimera nagellacksrester. Nu har jag dock hittat lösningen på detta lilla i-landsproblem! Och dessutom spelat in en film om det! Varsågoda:

 

Musiken ni hör är Post-War med M.Ward.

 

Ps. Jag är medveten om att jag kanske är tio år efter med detta fenomen. Men äh.