idag är det prick på dagen ett år sedan jag kände afrika under mina fötter. i fem veckor i slutet på förra året var senegal mitt hem, och det är med glädje jag minns tillbaka den röda vägen in till byn, de försenade "taxi"-bilarna, djembespel dagligen och "nice to be nice and happy to be happy!". visserligen blev jag sjuk de sista två veckorna men sådana jobbigheter förtränger vi nu, och tittar istället på lite bilder!
efter en natt på håliga skumgummimadrasser på universitetet i gambia anländer vi till paradiset i senegal.
hotellet heter le bendoula, vilket betyder mötesplats på det inhemska språket mandinka, och ligger några kilometer från själva byn.
ett av många, många besök på affären. antagligen skulle några flaskor vatten var inköpas.
byn vi bodde i heter kafountine, och är en fiskeby. en av de första dagarna tog vi en promenad genom denna.
fiskrens så lång ögat nådde.
många lediga stunder tillbringades på den långa stranden.
ibland med bollsällskap.
resan arrangeras av universitetet, och är alltså inte bara semester utan även lite att fixa och dona med.
här är jag och de andra fyra musiklärarstudenterna som var med på resan ute i en lågstadieskola...
...där vi lärde barnen svenska låtar. kanske kan ni gissa er till vilken låt vi sjunger här?
en fullkomligt fantastisk bild.
vi hade med oss såpbubblor som vi tänkte spexa lite med efter lektionen. det var ganska populärt.
en av cirka tusen knoddbilder. barnen var så extremt fotogeniska, och bara man visade dem hur fotot blev i kameran efter, så tröttnade de aldrig på att posera.
roligt fynd på skolgården.
väl framme på ön, bounde, skaffade sig karln min en vän.
varje dag hade vi
trumlektion och här är våra trumlärare: malick på dun-dun och matar på djembe.
varje dag de sista två veckorna frågade han mig "feeling better, happy girl?".
tyvärr kunde jag aldrig jaka frågan.
varje dag hade vi även danslektion, ibland med denna tjej, jelica.
ibland var vi ute på roligheter, diskotek och andra festligheter. jag kommer inte riktigt ihåg var vi är, men jag kan verkligen höra ljudet av när alla trä'n slås mot varandra. ett riktigt skarpt ljud man inte glömmer i första taget.
en förmiddag åkte vi ut och besökte ett dagis.
det gick över sjuttio (70!) barn på dagiset, och alla var mellan 3-5 år gamla. hur många lärare? en.
vi var nog en välkommen avlastning några timmar.
älskar den lilla tjejens blick, antagligen tänker hon "toubab?!" vilket betyder viting.
det fick vi ropat efter oss några gånger inne i byn, fast bara välmenat såklart.
en toubab köper och planterar träd på hotellets gård.
det skulle vara intressant att se hur stor min palm blivit nu.
jag minns att jag fick vara den första som planerade, eftersom det bringade tur om en tjej började.
inne i byn gick vi omkring en hel del. ibland för att äta på café couleur, ibland för att titta in i alla små butiker, ibland för att uppdatera våra
resdagböcker på internetcaféet. men oftast för att köpa flaskvatten och konservburkar.
jag skulle kunna fortsätta med både bild, text och berättande hur länge som helst,
men jag sätter punkt idag genom att säga att senegal verkligen är ett land värt att besökas!
har ni några frågor så fråga på; kanske blir det fler sådana här fina tillbakablickar till de fem veckorna då dricksvattnet var varmt och duschvattnet kallt, då håret ständigt lockades av den
höga luftfuktigheten, då man (om man ville) kunde bevittna getslakt och då ordet "reagge!" var en konstant felhörning av
joplins ord "take it" i dängan piece of my heart.