om att ständigt behöva försvara sitt kostval.

Trots att jag tycker om att argumentera för det jag står för så blir jag ibland lite trött på att ständigt behöva försvara vad jag väljer att ha på min tallrik. Det är nämligen så att jag inte äter kött. Jag är långt ifrån vegeterian eftersom jag äter fisk, men kött (inklusive kyckling) har jag inte ätit på ungefär sex år.

 

Jag var ett sådant barn som petade undan köttet när jag var liten. Jag klarade av köttfärssås och köttbullar utan problem, och jag älskade rå denniskorv i mina år under tvåsiffrigt men kött där man helt eller nästan såg ursprunget klarade jag inte av. De gånger jag ätit julskinka kan jag räkna på en hand (kanske till och med på två fingrar) och när mamma stack en stektermometer i köttet böjde jag dubbelvikt och fick kvälvningar. Det kom alltså inte som någon överraskning för mina föräldrar att jag bestämde mig för att sluta äta kött.




Jag förstår att många ställer sig frågande till varför jag fortfarande äter fisk. Det är befogat att undra varför, det är välkommet att fråga och jag svarar gärna. Dock blir jag otroligt irriterad när de som frågar uttalar sig plumpt och nedvärderande med frågor som "men har inte fiskar några känslor? bryr du dig inte om dem då? är inte det också djur?". Ni vet med sådan där "där fick jag dig allt"-ton i rösten. Då brukar jag undra tillbaka varför personen i fråga äter kött (det är alltid köttätare som startar sådana här diskussioner). I nio fall av tio får man svaret "för att det är gott". "Just det", säger jag tillbaka då.

 



Det lite längre svaret är att man själv får avgöra var sin gräns går. Jag vägrar acceptera detta och detta, och därför äter jag inte kyckling, fläskkött och nötkött. Jag skulle aldrig psykiskt klara av att döda en ko, gris, älg eller kyckling (etc) och finner det därför det oetiskt att någon annan dödar ett djur för att jag skall kunna äta det. Dock är jag uppväxt med kvällsliga fisketurer i sommarstugan och jag skulle klara av att slänga i ett spö, sätta en mask på kroken, dra upp en fisk och äta upp den. Det tycker jag väl motiverar mitt val till jag äter det jag äter.


I kryddor, färdigsåser och andra livsmedel med många ingredienser kollar jag alltid innehållsförteckningen efter köttarom och -extrakt. Gelatin försöker jag undvika så länge det går; jag köper väldigt sällan själv godis som innehåller det. Bjussas det kanske jag tar en colanapp om jag är sugen och lyckas tänka bort vad de innehåller men oftast känns det ju så mycket bättre att äta godis som inte innehåller slaktavfall och avkok av ben och senor.


Jag ska dock inte sticka under stol med att den äckelkänslan jag har över kött inte alls uppkommer när jag äter fisk. Jag tror, tråkigt nog, att det har med storleken på djuret att göra. När jag en gång beställde jätteräkor från en kinesisk restaurang kunde jag inte äta dem eftersom de påminde allt för mycket om det kött jag inte äter. Jag tror inte det riktigt går att förklara bättre än att här sätter jag min gräns just nu. Jag blir bara lite trött på att det är okej att ifrågasätta en icke köttätare hur mycket som helst, medan en köttätare nästan aldrig blir ifrågasatt. Iallafall inte först i diskussionen. En demi/lakto/ovo-vegeterians svar måste vara faktabaserade, genomtänkta och kvickt replikerade medan det är norm för en köttätare att säga "kött e gött, du äter ju upp djurens mat hehe". Suck.


Vill ni läsa mer om upprörda vegeterianer rekommenderar jag verkligen Vintagesmulor-Fridas svar på tal till Alex Schulmans otroligt löjliga krönika. Jag inser att han vill provocera (såklart) men någon måtta får det banne mig vara.

Feminism & politik, Om mig, Äta | |
Upp