Måndag och som synes dödens trött som alltid var fjärde måndag pga är då på jobbet i tolv timmar.

 

Lite mer kustligt helgpyssel:

 

Läs de föregående 32 anledningarna till varför feminismen behövs här. NU.

Hej här är det onsdag och jag och min mitten-på-veckan-mittbena är på väg ned till Båtmanstorget för middag med Therese.

 

Det blev någon slags tisdag denna vecka också och här kommer ett exempel på vad man kan göra av en sådan eftermiddag och kväll:

 

Det var länge sedan ni fick följa med mig en hel dag, och eftersom mitt liv är så himla intressant tänkte jag att det var dags att återuppta den traditionen! Så: dagsstart med frukost såklart. 

 

Tre sätt att stilla ett magkurr:

 

Ni ville veta lite om mitt fotograferande och jag tänker att vi startar rent materiellt: med vad som finns i min kameraväska! Stort obs: bered er på detta inlägg är ungefär lika långt som Svea rike.

 

 

Vi börjar från början. Huset jag har är ett Canon EOS 600D, vilket jag är supernöjd med. 18 megapixels upplösning, full-HD-filmning och live view är alltsammans himla fina grejer. Eftersom jag tidigare fotade med 350D och 300D märker jag många stora skillnader: bland annat älskar jag den stora (och utvikbara!) visningsskärmen samt att det går att knäppa riktigt bra bilder trots högt ISO-tal (går upp till 6400, är fullt dugligt till 1600 vilket jag exempelvis fotade dessa bilder med). Mer om huset, som jag verkligen rekommenderar, finns att läsa exempelvis här.

 

Till objektiven då. Det jag använder allra mest flitigt är mitt senaste köp: Sigma 30/1,4. Jag älskar att bländaren går ned ända till 1,4 och jag tycker 30mm är ett väldigt bra standardmått att ha på huset: inte för inzoomat och inte för vidvinklat. Objektivet är dock ganska tungt, vilket gör det något otympligt att ha med på exempelvis utekvällar och resor men vill en fotografera fint får axeln lida pin! Jag tycker dessutom objektivet ger ett väldigt fint ljus. Nästan alla foton på bloggen de senaste månaderna är tagit med denna lins. Några exempel:

 

 

 

Mitt förra favoritobjektiv som alltid satt på kameran är det fjäderlätta EF 50/1,8 II från Canon. Detta objektiv köpte jag riktigt tidigt, men på den tiden förstod jag inte vad siffrorna stod för och blev besviken att det var fast (alltså inte zoombart). När bloggvärlden sedan började prata om objektivet tänkte jag, vänta nu är det inte det där jag har? När en väl kommit överens med den färdiga inzoomningen vänjer en sig snabbt med att fotografera på visen det innebär: fånga detaljer eller stå ett gäng meter ifrån det du ska fota. Det var med det här objektivet jag lärde mig att fotografera (iaf relativt) manuellt, och bara det är ju lätt värt en knapp tusenlapp! Begagnat kan det hittas för halva det priset, vilket är extremt prisvärt. Köp! Några bilder med det objektivet:

 

 

 

Sedan har jag ju även standardobjektivet Canon EF-S 18-55/3,5-5,6 som är klassikern som alltid följer med kameran i ett paketköp. Det är ju såklart smidigt att kunna zooma, och att kunna ta självporträtt genom att bara vända på kameran, men jag är helt avvänjd vid den lyxen och prioriterar definitivt en stor bländaröppning (så man kan få ett kort skärpedjup - alltså "suddig bakgrund") framför zoom. Är heller inget fan av blixtbilder, vilket objektivet kräver i sämre ljusförhållanden. Använder det därmed nästan aldrig nu för tiden, ibland för outfitbilder men sedan 30mm kom in i matchen behövs det nästan aldrig då heller. Positivt är att det är lätt, både rent viktmässigt men även -manövrerat. Här är lite bilder från tidigare år, då objektivet var mitt enda:

 

 

Slutligen har jag även ett Canon EF 80-200mm f/4.5-5.6 II, vilket är ett tele som jag köpte billigt begagnat till min allra första systemkamera (300D). Har använt det alldeles för lite för att ge en rättvis bedömning, men här nedan är några spelningsfotografier jag tagit med det: 

 

Ett: Valborg, då vi fick påringning av en dam med pastellila naglar och en degklump under armen. Av den bakades det broccolipaj varpå inmundigande av knäckglass tog upp resterande magutrymme. Vi såg fyrverkerier som mystiskt nog sköts upp från sjön, elden blåste starkt åt vänster, den småländska manskör hälsade maj välkommen trestämmigt och någon smällde av en raket åt fel håll. Inte konsumtionsklunkat alkohol på snart en månad nu, det är ganska skönt att inte "slentrian-/standardfesta", ni förstår säkert hur jag menar.

 

Måste ta tillfället i akt och inleda ett egentligen popdoftande inlägg med några tacksamhetens ord för sistens. Hoppas ni är medvetna om er klok- och snällhet, och hur uppskattad den är. Tackpuss till var och en av er. 

 

För ett par helger sedan var jag viplistad som fotograf för en kompis som hade spelning med ett, av sina tusen, musikprojekt på lokal i stan. Indian Spring heter bandet och det osar både Lekman & Alme om tongångarna tycker jag. Bra oser att ha som luktförebild i mitt tycke. Lyssna görs förslagsvis här (jag gillar Present, Song for Danny & Sleepwalking bäst) och titta görs exempelvis med ögongodiset här nedan:

 

Det har varit tyst här i två veckor. Två veckor av chokladvatten, lakritssnus, midnattskaffe, dansbensin och tankar. Jag lyssnar på Kropp och själ istället för att fotografera och tramporna går snabbt till jobbet med fokus på utvecklingssamtal och pedagogiska planeringar istället för på bloggvärlden (som jag liksom gick och tröttnade på lite grand). Lite har jag ju dock dokumenterat den här månaden, via mobilen & instagram. Så här har det sett ut:

 

I brist på vettighet blir det lite ytlighet istället, med en någon gång för länge sedan efterfrågad hårvideo på hur man böjer in håret med en plattång. Som synes blir det ju inte helt perfekt, men såhär brukar jag göra den lata varianten med tre böjar när jag kör med argumentet att jag ändå aldrig själv ser mig bakifrån. Tar typ fyra minuter i verkligheten. Förberedelserna sträcker sig till att värma en rund plattång till jättemånga grader, minst 160, akta huden - särskilt i nacken, plus vara beredd med favorithårsprayen. Tänk på att få med håret ända ut i topparna i tången annars ser det knasigt ut. Musiken ni hör är Jens Lekmans The Opposite of Halleluja.

 

 

 

Så. Nu tar jag lite bloggpaus och försöker reda ut min hjärninfluensa. Ta hand om er.